** REACHING OUT **

The Reviews (Sweden)

Aerial
 

Svenska Dagbladet - album review
Dagens Nyheter - "Surrealistic Washing"
Aftonbladet - Baroque as usual.
Expressen - album review (of a sort)
Kultur Nyheterna - television album review

To the Reaching Out (Reviews) Table of Contents

Svenska Dagbladet
by Dan Backman
November 9, 2005

(5 stars out of 6)

"It's been twelve years since Kate Bush released her latest record Red Shoes, twelve long years during which the shy Brit has been more invisible than usual.

Now she is back with a double album- that happens to coincide with a renewed interest in her music- it sounds mostly like before. The lyrics are as wilful as ever (It isn't that usual to sing about your washing machine) and her music is still as deeply rooted in the same 1980:s style that has been its fertile soil.

Musically that means- for better or worse- that a whole lot of Aerial sounds somewhat dated; with statically programmed ethno-rhythms, dreamily sweeping synthesized layers upon layers, upon which the passionate voice of Kate Bush hovers (you keep expecting Peter Gabriel to pop in as a duet partner).

The first of the two CD:s has got the name A sea of honey and has, unlike the second CD, no connecting theme.

Without one having to know why she sings, over a Farfisa loop reminiscent of Terry Riley, about a man obsessed by mathematics. Without one having to know why, she arranges a song to her son Bertie (”here comes the sunshine/here comes that son of mine) as a medieval ballad. Without one having to know why she gives the previously mentioned paean to a washing machine erotic overtones, and that in a way that paraphrases Laura Nyro.

It's just as easy to like the more conceptual second CD, which, without being easier to understand than the poetical bird song that sweetens the music, just makes itself comfortable in the beautifully unbearable lightness of being; from sunset to sunrise.

Aerial is a very pleasant record. Some details can be criticised, but as a whole it is probably her best ever."

Translation courtesy Helena

Original Swedish

Det är tolv år sedan Kate Bush gav ut senaste albumet Red shoes. Tolv långa år då den skygga brittiskan varit mer osynlig än vanligt.

När hon nu kommer tillbaka med ett dubbelalbum – vilket råkar sammanfalla med ett förnyat intresse för hennes musik – låter det till stora delar som förr. Texterna är lika egensinniga som någonsin (det är inte så vanligt att man sjunger om sin tvättmaskin) och musiken är fortfarande förankrad i det 80-tal som varit dess jordmån. Musikaliskt innebär det – på gott och ont – att en hel del av Aerial låter något daterad; med statiskt programmerade etnorytmer, drömskt svepande syntmattor och Kate Bush passionerade stämma svävande ovanpå (man väntar sig hela tiden att Peter Gabriel ska komma in som duettpartner).

Den första av de två cd-skivorna har getts namnet A sea of honey och har, till skillnad mot den andra, A sky of honey, inget sammanhållet tema.
Utan att man behöver veta varför sjunger hon, över en Terry Riley-liknande Farfisa-slinga, om en man besatt av matematik. Utan att man behöver veta varför tonsätter hon en sång till sonen Bertie (”here comes the sunshine/here comes that son of mine) som en medeltida ballad. Utan att man behöver veta varför ger hon den tidigare nämnda lovsången till tvättmaskinen erotiska övertoner, och det på ett sätt som parafraserar Laura Nyro. Bara en sådan sak.

Lika lätt är det att tycka om den mer konceptuellt upplagda andra cd-n, som, utan att bli mer förståelig än det poetiska fågelkvitter som förgyller musiken, liksom bara finner sig tillrätta i varats vackert olidliga lätthet; från soluppgång till solnedgång.

Aerial är en väldigt behaglig skiva. Granskar man detaljer går det att kritisera den, sedd som helhet är den antagligen hennes bästa någonsin.

Surrealistic Washing
Dagens Nyheter
by Nils Hansson
November 9, 2005

Why can a piece of art take long to finish? Roughly there are two schools. Firstly, the school of spontaneous inspiration, where one works hard for years to find the right frame of mind, and the work of art is created in an instant. Secondly the school of slow handicraft where one hones, adds, subtracts, and changes again.

Kate Bush is very much in the latter category. "Aerial" is here first album in twelve years. The first single, also the opener, "King of the mountain", she wrote already in 1996.
Since then she has been working in varying tempos. And once again it is proved that persistent silence is an excellent method of marketing.

In 1993 "The red shoes" was released, to limited reactions. Her commercial peak was eight years past, and the four year old follow up, had been a disappointment. Only the core audience still cared.

Since then she has consecutively almost burnt herself out on a an ambitious short film project, taken a break of some years, had kids, and tried to live a life as ordinary as possible. Simultaneously the myth about here has grown against her will. Particularly in her native England there is now Kate-mania.

Not that it is particularly surprising, by staying away she left the field wide for speculation, and she has put out some of the more twisted pop albums in history. If one does not want to be seen as an ethereal spirit being, or a mad artist, it might be a good tactic not to sing radically wacky experimental rock with a voice so high pitched it threatened to enter the stratosphere. Which Kate Bush has done with surprising success. Those who believe the large audiences only wants cut out stereotypes, find in her a strong example to the contrary.

When she now gives a musical answer it is as eccentric as always. In "Mrs Bartolozzi" she signs about the everyday of a stay at home mother, it is raining and the kids are drawing in mud that takes hours to clean up. Then she washes the clothes in her new washing machine washing machine washing machine, yes it is kind of a refrain, and looses herself in the spectacle of the clothes going around. It is quite sexual. Later when she has hung the washing she watches the wind blow it.

Despite this she still sounds like a little girl singing about trolls and elves.

Another one, "An architect’s dream", is about the mind-state of an artist, and also there one gets the impression, that she is singing about herself. About how the light changes while you are trying to catch it, and in the end the most satisfying part is the spot that wound up in the canvas by mistake.

"Aerial" is a double album but not overwhelming. It could have been squeezed onto one CD: and it is a carefully balanced album. It opens discreetly, put its weakest tracks early one the two discs, and saves the best for last

She does not sound so wacky any more and the voice is less surrealistic, but one does recognize the piano, the phrasing, the instrumentation and the ambience, and also many of the musicians. For every listening it gets clear that that she is back in her whole artistic gestalt, strong and peculiar, just a bit more mellow."

Translation courtesy Helena

Original Swedish

Varför kan ett konstverk ta lång tid att färdigställa? Grovt räknat finns det två skolor. Dels den spontana ingivelsen, där man jobbar hårt i åratal för att nå rätt tillstånd för att kunna skapa sitt mästerverk på tre röda sekunder. Dels den långsamma hantverket, där man sitter och filar och funderar och lägger till något litet för att sen ångra sig och ändra.

Kate Bush hör till den senare kategorin. "Aerial" är hennes första album på tolv år. Förstasingeln och öppningsspåret "King of the mountain" skrev hon redan 1996. Sen dess har hon hållit på, i varierande tempo. Och än en gång visar det sig att ihållande tystnad är en förträfflig marknadsföringsmetod.

När "The red shoes" gavs ut i slutet av 1993 var reaktionerna måttliga. Hennes kommersiella topp låg åtta år tillbaks i tiden, den fyra år gamla uppföljaren hade varit en besvikelse. Det var mest kärnpubliken som brydde sig.
Sen dess har hon - i tur och ordning - nästan bränt ut sig på ett ambitiöst kortfilmsprojekt, tagit ett par års paus, fått barn och försökt leva ett så ordinärt liv som möjligt. Samtidigt som myten om henne har vuxit, mot hennes vilja. I synnerhet hemma i England råder det nu närmast Kate Bush-hysteri.

Fast särskilt förvånande är det inte. Dels har hon genom att hålla sig undan lämnat fältet fritt för spekulationer. Dels har hon ändå gett ut några av historiens mest skruvade popskivor. Om man inte vill bli sedd som ett skört andeväsen eller en galen konstnär kan det vara god taktik att inte sjunga radikalknasig experimentrock med en röst så högtflygande att den hotar försvinna upp i stratosfären.

Vilket alltså Kate Bush har gjort med förbluffande framgång. Tror man att den stora publiken enbart vill ha formpressade stereotyper finns här ett tungt motexempel.

När hon nu ger en sorts musikaliskt svar på tal är det ungefär lika excentriskt som vanligt. I "Mrs Bartolozzi" sjunger hon en hemmamammas vardag. Det regnar och ungarna drar in lera, som det tar timmar att svabba upp. Sen tvättar hon deras kläder i sin nya tvättmaskin, tvättmaskin, tvättmaskin (ja, det är en sorts refräng) och förlorar sig i skådespelet när kläderna ormar sig kring varandra. Riktigt sexuellt är det. Senare, när hon har hängt tvätten, studerar hon hur vinden rumsterar om i den.

Ändå låter hon fortfarande som en liten flicka som sjunger om troll och älvor.

En annan låt, "An architect’s dream", handlar om konstnärens villkor, och även där får man för sig att hon sjunger om sig själv. Om hur ljuset förändras hela tiden medan man står där och försöker fånga det, och det man i slutändan är mest nöjd med är fläcken som hamnade på duken av misstag.

"Aerial" är ett dubbelalbum, men inte övermäktigt, det hade rent av kunnat trängas in på en cd. Men då hade balansen blivit annorlunda, och det här är ett noga balanserat album. Som startar ganska oansenligt, lägger sina svagaste spår tidigt på båda skivorna och väntar med mycket av det bästa till cd två.

Hon låter inte särskilt nipprig längre, och rösten är mindre surrealistisk. Men man känner igen pianot, fraseringarna, sättet att instrumentera och bygga stämningar - samt många av musikerna. För varje lyssning blir det allt tydligare att hon faktiskt är tillbaka i hela sin artistiska gestalt. Lika stark, lika säregen.

Bara lite lugnare.

Baroque as usual.
Aftonbladet
by Markus Larson
November 9, 2005

(2 stars out of 5)

Kate Bush gives an introvert sermon to the already saved.

3,141592653589793238462643383279...

No you read it right. It's not a misprint. It's the chorus to "pi". That Kate Bush counts decimal numbers is also the most sensational with her first album in 13 years.

The rest is mainly as usually, baroque. Bush mixes yoga music with bird chirps and chamber strings, has great erotic experiences while the clothes mixes in a washing machine and never seems to get over her fascination with mountain and hills.

Kate Bush has somewhat unexpectedly got a kind of renaissance under her long absence. Artists like Robyn has, at least in theory, been able to sell Bush’s complex art pop to a new generation of whom "Wuthering Heights" means zilch.

But without the simple pop drama from "Hounds of Love" and the beautiful ballads from "The Red Shoes" this double album only becomes an introvert sermon to the most fanatical parts of the Bush administration. This double album proves only, with a few exceptions, one thing. Bird chirps sounds better in the forest.

Best song: "Nocturn".

Translation courtesy Helena

Original Swedish

Barockt – som vanligt

Kate Bush ger en introvert predikan till de redan frälsta

3,141592653589793238462643383279...

Nej, du läste rätt. Det är inget tryckfel. Det är refrängen i ”pi”. Att Kate Bush räknar upp decimaler är också det mest uppseendeväckande med hennes första album på 13 år.

Resten är ungefär som vanligt – barockt. Bush blandar yogamusik med fågelkvitter och kammarstråkar, upplever stor erotik när kläder blandas i en tvättmaskin och tycks aldrig bli av med sin fascination för berg och kullar.

Kate Bush har något oväntat fått en sorts renässans under sin långa frånvaro. Artister som Robyn har, åtminstone i teorin, sålt in Bushs komplexa konstpop till en generation för vilka ”Wuthering heights” inte betyder ett smack.

Men utan den enkla popdramatiken från ”Hounds of love” och de vackra balladerna från ”The red shoes” blir dubbelskivan bara en introvert predikan till den mest fanatiska avdelningen i Bush-administrationen.

Dubbelskivan bevisar, med några få undantag, bara en sak. Fågelkvitter låter bättre i skogen.

Bästa spår: ”Nocturn”.

Expressen
by Anders Nunstedt
November 9, 2005

(1 star out of 5)

It's been 20 years since "Hounds of Love". 20 years which have built on the myth of Kate Bush’s fabulous excellence. 20 years that seems like light years, even if it's "only" twelve years since the latest album "The Red Shoes". Because this is actually a totally different Kate Bush than the one that owned the alternative MTV (along with Talking Heads "Road To Nowhere") with "Running Up That Hill", one of the most influential singles out of the eighties. It is by all means splendid that Kate Bush has moved on, but to like this spaced out eccentricity you have to be a die-hard fan.

Aerial is divided on two records ("A Sea of Honey" and "A Sky of Honey"), and seems to have two target groups:

1) Hobby artists, preferably those working with pottery.
2) Obsessive audiophiles* who's looking for an alternative to the SACD-edition of Peter Gabriel’s "Up" to demonstrate their stereos with.

The record is filled with ridiculous bird chirps, theatrical laughter from children, pretentious lyrics and silly titles. ("Pi" with a chorus made up by decimal numbers being the worst example).
What is most comical, if you can call it that, when it's a question about monumental disappointment, is that Kate Bush and her overdose on new age-atmospheres and pathetic layers of synthesised sounds, sounds like Enigma.

*TRANSLATORS NOTE: He actually used a much more pejorative word here: "Ljudbög". It is not possible to translate but it literally means something like "a gay person fussing over audio quality".

Translation courtesy Helena

Original Swedish

Det har gått 20 år sedan "Hounds of love".
20 år som har byggt på myten om Kate Bushs fantastiska förträfflighet.
20 år som förefaller som ljusår, även om det "bara" är tolv år sedan senaste albumet "The red shoes" kom ut.
Det här är nämligen en helt annan Kate Bush än den som ägde det alternativa MTV (jämsides med Talking Heads "Road to nowhere") med "Running up that hill", en av 1980-talets mest inflytelserika singlar.
Det är i och för sig finemang att Kate Bush har gått vidare, men de här flummiga excentriskheterna måste man vara ett hårdnackat fan för att svälja.

"Aerial", uppdelad på två skivor ("A sea of honey" och "A sky of honey"), förefaller ha två målgrupper:
1) Hobbykonstnärer, företrädesvis sådana som helst jobbar med lera.
2) Ljudbögar som söker ett alternativ till SACD-utgåvan av Peter Gabriels "Up" att demonstera sina stereoanläggningar med.
Skivan är fylld med löjligt fågelkvitter, teatrala barnskratt, prettotexter och fåniga titlar ("?", med en refräng som består av decimaltal, tar förstås priset).
Det mest komiska, om man kan uttrycka sig så när det handlar om en sådan här monumental besvikelse, är att Kate Bush med sitt överdoserande av new age-atmosfärer och patetiska syntsjok låter som Enigma.
 

Swedish Television review
Kultur Nyheterna (The culture news)
by Per Sinding Larsen
November 11, 2005 (approx.)

This is a transcription and translation of a review in the form of a conversation between a television show host, and music critic Per Sinding Larsen.

Tv host: First of all Per, why does everybody talk about Kate Bush right now?

Per Sinding Larsen: Well, to be such a private person always entices interest, but I think that most of all it is that she is the dream of all artists come true; a musician exceptional in writing and singing music, that also has negotiated herself complete artistic freedom.

Host: Which she has used to make a double album this time?

PSL: That's right, 16 new songs, divided on two albums, one thematic record and one ordinary pop record.

Host: How do you think it sounds?

PSL: Like Kate Bush. A willful mix of folk, jazz, classic and pop, where the lyrics, the often literary lyrics, takes centre stage the whole time. It reminds me a lot of twenty years old Hounds of Love in both approach and also sometimes in the sound.

Host: And the lyrics? Are they recognizable? What does she sing about this time?

PSL: Well, she still, 20 years later, sings about how lovely it is to climb mountains or roof, but the records are parsed in two, and the first record is like phoning an old friend. She tells us what has happened since the last time. That she has become a mother and that her mother has died, a bit about home decorating and stuff like that. The other record is more poetical about a day in the life embedded in bird song and a child’s voice.

Host: What do you think? Is it good?

PSL: Her voice is still completely fantastic. She has not written any song of the same master craftsmanship as she has before, but despite some flaws this record is as a whole one of her best records ever.

Host: Then I become a bit curious, what are these flaws?

PSL: Well there is one thing I don't understand, maybe it's so she can prove her artistic freedom or to diminish the mystery, but a medieval ballad about her dishcloth love* for her son (shakes his head). I just don’t get it, or the paean to the new washing machine. Where she writes about how fantastic it is to se how it [the washing] interweaves, rolls around in the drum, and how lovely it is with freshly washed laundry.

I think it sound sublime*, thank you so much Per.

----------
* this sounded just as weird in Swedish as in English.

Transcription and translation courtesy Helena.

"The pull and the push of it all..." - Kate Bush

Reaching Out
is a
Marvick - Hill
Willker - Mapes
Fitzgerald-Morris
Grepel - Love-Hounds
Presentation